Planeringen i STLS inför upptakten till ett läsår av lärardrivna forskningsprojekt är i full gång! Mycket ska förberedas, fixas, ordnas och samordnas, eller koordineras som vi sammanfattande kallar det i STLS, för att ge både stöttning och utmaningar till de lärare som under läsårets fredagseftermiddagar tar sig till FoU-avdelningen på Hantverkargatan för att diskutera sina FoU-projekt. I år har vi i nätverket för svenska som andraspråk flera spännande projekt framför oss-
Våra projekt handlar om många olika saker: hur man digitalt kan synliggöra kvaliteter i muntlig framställning; hur grammatikundervisning kan hjälpa fram argumentationen i texter; vilken särskild juridisk vana och förståelse som behövs för läsning av juridiska texter; hur kritisk läsning på akademisk nivå kan utvecklas ytterligare hos akademiker med svenska som andraspråk samt hur kommunikation hos grundsärskolans elever kan stärkas genom vardagsanknutna situationer.
Som synes har samtliga dessa lärardrivna forskningsprojekt en tydlig didaktisk och klassrumsnära koppling. De är exempel på vad vi skulle kunna kalla undervisningsutvecklande forskning. Men vad innebär i sin tur det? STLS vetenskapliga ledare Inger Eriksson har sammanfattat detta, på ett sätt som jag här reflekterande ska försöka återge.
Vi kan till att börja med skilja på tre sorters utveckling inom lärarkåren, den personliga yrkesutvecklingen, den gemensamma undervisningsutvecklingen och den undervisningsutvecklande forskningen. Alla tre är värdefulla på sitt sätt, man skulle kunna se dem som benen på ett trebent bord, brister ett av dem faller hela bordet.
Den personliga yrkesutvecklingen genomgår varje lärare med självaktning oundvikligen genom sitt yrkesliv, i en mer eller mindre introspektiv och reflekterande trial-and-error-process.
Den gemensamma undervisningsutvecklingen har varit olika framträdande i olika perioder i skolans historiska utveckling. I dag har den kommit att lyftas fram i termer av kollegialt lärande och på ett ofta förtjänstfullt sätt implementerats, till exempel genom de, får man nog säga, lovordade satsningarna på matematiklyft och läslyft.
Det kollegiala lärandet beskrivs av Skolverket som ett lärande som sker när kolleger tillsammans analyserar, utvärderar, dokumenterar och därmed gemensamt utvecklar sin undervisning.
Men utifrån bilden av ett trebent bord, behövs också ett tredje ben för att bära upp skolans utveckling. Det är ett ben som i sig behöver utvecklas i skolan, och det är en utveckling STLS vill främja på ett, törs vi hävda, unikt sätt.
Att de forskningsprojekt vi främjar är klassrumsnära, alltså praktiknära, är inte vad som utmärker dem som unika. Skolforskningsinstitutet ställer redan strikta krav på ”undervisningsnära frågeställningar” i de forskningsprojekt som beviljas. Det ”tredje benet”, om jag nu kallar det så, består istället av offentliggörande, spridning och vetenskaplig granskning av de resultat lärarna kommer fram till. Med andra ord vill vi främja ett vetenskapliggörande av undervisningsutvecklingen, som samtidigt blir en undervisningsutvecklande forskning.
En återkommande formulering i debatten säger att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Många misstar detta för att lärare ska verkställa åtgärder som forskare rekommenderar. Detta verkställande har visat sig svårt att genomföra i praktiken och man söker ofta förklaringen hos lärarna.
Skolverket landar exempelvis i slutsatsen att forskningsresultat publiceras ”i internationella tidskrifter som lärare har svårt att tillgå och med en språklig jargong som lärare inte alltid känner sig bekväma med”, något som skulle kunna vantolkas som att en vanlig, enkel lärare inte förstår sig på den ”fina forskningen”.
En motsatt slutsats, vanlig inte minst bland lärare, är att intresset för didaktiskt tillämpbara forskningsresultat saknas hos forskarna själva.
Båda dessa slutsatser skjuter bredvid målet, låt vara att de skjuter åt rätt håll. Forskare och lärare talar ofta förbi varandra, men det har inte med vare sig bristande fattningsförmåga eller bristande intresse att göra. Problemet ligger helt enkelt i att det saknas forum där lärare, bokstavligt talat, sitter tillsammans och pratar med varandra, det vill säga diskuterar och söker svar på gemensamma frågeställningar.
Forskning är en kollektiv process. Forskning fungerar inte så att ett ensamt snille tänker ut en banbrytande upptäckt, som sedan anammas av omvärlden. All forskning sker i ett sammanhang, eller som Newton uttryckte det, ”på jättars axlar”. Den framforskade kunskapen om undervisning är en kollektiv kunskapsmassa, som uppstår när forskare på seminarier, på konferenser, i tidskriftsartiklar och i andra former av dialog kommunicerar med varandra.
Just denna gemensamma kommunikation har länge saknats i lärarkåren, även om det kollegiala lärandet börjar ta form på flera håll.
Kollegialt lärande som skolutvecklingsmodell har stora styrkor. Men om det inte kompletteras av en undervisningsutvecklande forskning, där lärare och forskare möts på samma konferenser, i samma seminarie- och mötesrum och vid samma bord, ja då blir resultatet i bästa fall ett hastigt uppflammande, och lika snabbt utslocknat, lokalt kunskapslyft.
STLS står för en sådan undervisningsutvecklande forskning, som vi kanske skulle kunna kalla ”ett kollegialt forskande”.
Vill du vara med och bidra är du varmt välkommen! Följ vår blogg, ta del av lärarnas resultat, till exempel på deras slutseminarier, eller på LFK, lärarnas (egen) forskningskonferens, som i år går av stapeln 31 oktober!
/Björn Kindenberg
Senaste kommentarer