16
dec
”Vi struntar i lärares lärande!”
Dessa ord av professor Inger Eriksson (faktiskt i än starkare ordalag än jag vågat återge här), yttrade med klingande åländsk brytning, ringer fortfarande i mina öron från tillfället då de fälldes. Tillfället var ett informationsmöte om upplägget för den ämnesdidaktiska forskarskolan till vilken jag och mina nyblivna ”forskarskolekollegor” antagits och det måhända bryska yttrandet ingick i en beskrivning av vad som är fokus för den lärardrivna forskningsprojektplattformen Stockholm Teaching and Learning Studies (STLS), en del vår forskartjänst.
Det har sedan informationsmötet gått en termin och så här mot terminsslut kan jag nu, i en personlig backspegel, se tillbaka på vad det hektiska arbetet i STLS inneburit. Ett arbete som faktiskt på ett sätt handlat om ”att sk-ta i lärares lärande”. Men på ett annat sätt inte.
Jag har under terminen ingått i STLS ämnesdidaktiska nätverk för svenska och svenska som andraspråk. I nätverket har vi mött lärare från olika kommuner, skolor och stadier, som alla har det gemensamt att de formulerar och tar sig an en specifik undersökningsfråga, som de utforskar i den egna undervisningen. Det är frågor av skiftande slag, här bara ett axplock exempel: hur får man elever att komma på läsvärda avslut på berättelser, hur hjälper man elever utveckla en följsam textbindning och komma bort från ”stolpiga texter”, hur kan undervisningen utveckla elevernas retoriska förmåga, så att de kan hålla välstrukturerade muntliga presentationer? Fler står att läsa om här.
Som synes är det konkreta, specifika frågor riktade mot klassrumspraktiken, det vill säga frågor av den typ som uppstår i tusentals klassrum varje skoldag. Det är också frågor som ”skiter i”, men vi kanske hellre skulle säga ”tar sig vidare från”, fenomenet lärares lärande. Mycket av skolforskning och skolutveckling idag utgår däremot, kan man hävda, just från lärares lärande och tänkande. Frågor av typen ”Hur tänker lärare kring betygssättning?”, ”Vilken syn på eleven som demokratisk medborgare ger lärare uttryck för i sin undervisning?” eller ”Hur kan lärare utveckla ett formativt synsätt på lärande?”.
Det är viktiga och angelägna frågor. Det är frågor som lett till storskaliga metastudier och nationella kompetensutvecklingsinsatser och lyft av olika slag. Det vore inte konstruktivt eller ens görligt att skapa en motsättning mellan dessa olika frågeperspektiv, eller andra förekommande perspektiv som jag just nu bortsett från. Men det är ganska sällan som lärares eget perspektiv efterfrågas. I Sverige finns en såväl lång tradition som en förstärkt tendens på senare tid av att uppifrån vilja forma lärares sätt att tänka och undervisa, med hjälp av läroplaner, fortbildningsinsatser, direktiv, inspektioner och styrmedel. Det är inte odelat av ondo, här finns också vällovliga ambitioner och tillskjutna offentliga resurser för att höja kvaliteten i den svenska skolan.
Just för att ambitionerna insatserna är så höga tror jag dock att det finns en risk att man ängsligt tappar bort det lilla i det stora. Att ägna tid åt innehållsliga detaljer som berättelseavslut, är det där vi ska lägga krutet, blir kanske då den (PISA-)ängsliga tanken? Det är därför viktigt att komma ihåg att en liten fråga föder fler och större. Vad är det egentligen som gör en berättelse bra? Hur hänger det ihop med skrivande och skrivförmåga? Vad är kvalitet i skrivande och vad är kvalitet i läsande? Vad innebär det när PISA visar att elevers läsförmåga sjunkit (eller stigit)? Hur mäter man egentligen läsförmåga och vad kan storskaliga metastudier egentligen säga oss?
Sådana frågor – och många fler – har väckts under de tillfällen vi diskuterat lärarnas utforskande projekt, frågor som skärpt det kritiska tänkandet kring undervisning och, törs jag påstå, fått lärarna (och oss i STLS!) att bli mer medvetna kring undervisning. Och genom utvecklingsartiklar, konferensrapporter eller vår egen forskningskonferens kan vi också sprida vad lärarna initierar och driver. På det sättet kan man säga att STLS, tvärtemot att bortse från lärares lärande, genom att börja i de frågor lärare ställer sig, lägger grunden för en lärande utveckling. Det är i ett sådant sammanhang av utvecklande undervisningsutforskande som jag under den gångna terminen haft förmånen att delta.
Vill du som lärare också få utrymme och stöttning i att ställa dessa konkreta, praktiknära frågor till din undervisning, boka in vår informationsträff om forsknings- och utvecklingsprojekt, den 27 januari!
/Björn Kindenberg
0 kommentarer