11
mar
Lärare som forskare
I höstas hade Stockholms universitet ett antal konferenseftermiddagar för de universitetslärare som på olika sätt var engagerade i lärarutbildningen. Dessa behandlade olika aspekter av det komplicerade uppdraget att förbereda lärarstuderande för sin framtida professionsutövning. En del talade om det svårfångade ordet ’praktik’, några talade om vikten av att ”fältet” och universitetet samarbetade och andra tog upp vikten av att hitta en röd tråd genom lärarutbildningen. Inger Eriksson, vetenskaplig ledare på STLS, drev i sitt anförande på en av dessa tillfällen tesen att lärare måste kunna forska på sin egen undervisning. Med andra ord måste lärarutbildningen förse de blivande lärarna med förmågan att med vetenskapliga angrepssätt förhålla sig till den undervisning de bedriver. Jag tror nu inte att en sådan ambition innebär att man måste släppa på betydelsen av att lärarstuderande lär sig ämneskunskaper, att leda lärandeprocesser och att ta ansvar för elevernas sociala relationer. Inte heller tror jag att hon menade att man skulle utöka själva uppsatsskrivandet, i bemärkelsen akademiska arbeten vars primära syfte är att redovisa en förmåga att skriva en viss slags akademisk text. Snarare var min uttolkning att lärare behöver få möjlighet att förhålla sig vetenskapligt till om och hur eleverna lär sig genom den undervisning de deltar i. Hur vet vi egentligen att de sätt som vi lägger upp undervisningen på är de bästa för just de elever som vi ansvarar för? Och när eleverna har svårt att eller inte ens tycks lära sig det de behöver, hur ska vi ta reda på vad det beror på och göra något åt saken?
Under snart ett år har jag varit involverade i det nätverk av projekt som samlar lärare som velat göra undersökningar kring undervisning inom svenskämnet. Inom vårt ramprojekt har projekten på olika sätt undersökt frågan om vad ”läsning för olika syften” egentligen innebär i ett undervisningshänseende. De lärare som jag träffade i höstas funderade på frågor som: Hur kan man undervisa så att elever i år 2 blir bättre på att läsa faktatexter? Vad händer med elevernas förståelse av vad som är viktigt i lärobokstexter om de får stöttning i läsningen och i att uppmärksamma centrala uttryck? Hur kan läsning av skönlitteratur vara ett sätt att få elever att förstå livsvillkoren för människor i andra delar av världen eller av samhället.
Det fascinerande har varit att få ta del av hur dessa lärare, som utgått från ganska komplicerade och djupa undervisningsfrågor, tagit sig an arbetet att tänka igenom och genomföra successiva undervisningsupplägg, samla in material och ge sig i kast med analysen sina data, med en outtömlig nyfikenhet och envishet. Många frågor har diskuterats när vi träffats på nätverksmötena: Hur ska man kunna jämföra elevprestationer före och efter undervisning och vara säker på att det är just undervisningen som påverkat elevernas resultat? Hur mäter man egentligen läsförståelse? Var det här undervisningsupplägget för komplicerat i förhållande till vad det var jag ville undersöka? Måste man verkligen skriva in alla elevtexter i ett program för att de ska kunna analyseras?
Det roliga är, nu när projekten går in i en slutfas, är att det är så tydligt att när lärare får (eller tar sig) tid att systematiskt undersöka sin egen undervisning, så utvecklas också värdefulla kunskaper och insikter som de kan arbeta vidare med. Det är inte självklart att just de frågorna som fanns i början blivit besvarade, men kanske andra och minst lika viktiga frågor har kunnat lyftas och analyseras. Inte minst har mötena i projekten kunnat bidra till ett gemensamt tänkande och reflekterande kring hur man kan ta reda på något om vad som händer med elevernas kunskaper när de deltar i undervisning.
Aina Bigestans
Nätverksledare för forskningsprojekteten inom svenska-svenska som andraspråk
0 kommentarer